När är det egentligen dags att prova på att tävla, hur vet man? Den första tävlingen är ett stort steg för många barn och kanske minst lika stort för föräldern som står bredvid. På Minijudo Open får de yngsta kliva in i tävlingsvärlden på ett sätt som är anpassat för dem. Inför årets tävling träffade vi Helena, initiativtagare och en av eldsjälarna bakom Minijudo Open, för ett prat om vad som väntar på tävlingsdagen och om när det kan vara läge att kliva in på tävlingsmattan.
1. När tycker du att ett barn är redo att testa sin första tävling?
– Jag brukar tänka att tävling faktiskt finns med oss nästan varje dag på olika sätt, även om vi inte alltid tänker på det så. Både barn, ungdomar och vuxna tävlar ju hela tiden – vi har bara olika mål. För oss vuxna kanske det handlar om att försöka springa två kilometer på en viss tid. För de yngsta är det kanske vem som hinner först fram till lyktstolpen eller vem som vågar hoppa längst från gungan.
– Tävling behöver inte vara så allvarligt eller kravfyllt. I grunden kommer det ju ur leken. Det är lite så vi tänker med Minijudo Open. Det ska vara en allra första tävling för barn mellan 5 och 7 år, under lekfulla former.
– Jag tänker att ett barn är redo när det finns en nyfikenhet på att prova. Och där kan vi vuxna hjälpa till. Vi tränare och föräldrar kan berätta att tävlingen finns, prata om hur det går till och peppa. Ibland behöver man ju få höra om något för att ens bli nyfiken på det.
– Men det är skillnad på att peppa och att bestämma åt barnet. Vi kan öppna dörren och visa vad som finns, sedan får barnet känna efter.
2. Hur brukar det vara för barnen när de kommer till Minijudo Open för första gången?
– När barnen kliver in i hallen märker jag att det nästan alltid finns pirr i magen. Hos mig också! Det är mycket folk på plats, en del känner man sedan tidigare och andra är helt nya ansikten. Så det kan såklart kännas stort och kanske till och med jobbigt i början.
– Vi försöker göra hallen extra festlig med massor av ballonger och roliga saker runt omkring, så att hela dagen ska kännas glad och trygg.
– I hallen och på mattan finns domare och funktionärer nära hela tiden. Domarna är inte där bara för att döma poäng. De förklarar, guidar och hjälper barnen under matcherna, berättar vad som händer och peppar så mycket de kan. När barnen går hem hoppas jag framför allt att de känner sig stolta över att de vågade prova något nytt och att de hade roligt!
– Vår Minijudo-plakett brukar dessutom vara superpopulär. Även bland småsyskonen som står bredvid och tittar. När vi har haft extra plaketter över har syskonen självklart fått varsin. Det är ju också en del av dagen och blir ett fint litet minne att dela i familjen.
3. Måste man vara en tävlingsmänniska för att trivas på Minijudo Open?
– Nej, absolut inte!
– Vi tävlar alla på olika sätt och mot olika mål. Man behöver inte vilja vinna över någon annan för att ha roligt på mattan. Ibland är utmaningen helt enkelt att våga göra något man inte gjort förut.
– Till ett barn som tvekar och tycker att det känns läskigt brukar jag säga att det är helt naturligt. Det tycker nästan alla, även vi vuxna när vi provar något nytt. Jag tyckte själv att det var ganska läskigt att tävla i början, men jag är väldigt glad att andra peppade mig att testa.
– Barnen behöver inte kunna allt. Ingen förväntar sig perfekta kast eller fasthållningar.
– Men det här tycker jag också är viktigt: lika mycket som vi ska peppa ett barn som vill prova, måste vi kunna stötta ett barn som ändrar sig och faktiskt inte vill gå upp på mattan. Då får det vara så. Att kunna säga "nej, jag vill inte" kan kräva sitt mod det med.
4. Vad hoppas du att barnen får med sig från sin första tävling?
– Jag hoppas att vi kan göra steget ut på tävlingsmattan mindre dramatiskt. Och om de vill prova på fler tävlingar framöver hoppas jag att det finns någon känsla kvar av: "Jag kan, jag vill, jag kan vara modig!" Att det inte känns riktigt lika stort steg nästa gång.
– Alla matcher går ju inte att vinna. Men att förlora en match i den här åldern är också en del av leken. För mig är det inte viktigt vem som tar flest poäng. Jag hoppas mest att barnen går hem och känner sig lite stolta över sig själva. Att de provade. Oavsett hur matcherna gick.
5. Vad minns du tydligast från de tidigare tävlingarna?
– Det jag minns starkast är faktiskt inte kast eller vem som vann vad. Det är nog mer de där små stunderna när modet växer fram.
– Jag har själv suttit på mattkanten med barn – både från vår egen klubb och från andra – som blivit extra nervösa och känt att de inte vill gå upp på mattan. Man försöker peppa, men ibland går det bara inte.
– En gång var det en flicka som till slut inte ville tävla, och då fick det vara helt okej. Jag satte mig ner hos henne och vi pratade en stund. Ja, om allt möjligt egentligen. Om judon, kompisarna, ballongerna – hon gillade verkligen ballongerna! Och att hon skulle få ta med sig en ballong hem. Och jag tycker så mycket om de mötena. Då får jag sitta ner och prata med en judoka om allt.
– Vid ett annat tillfälle var det ett barn som var jättenervöst. Vi pratade tillsammans med tränare och föräldrar och sa: "Du behöver inte alls. Men du får om du vill." En stund senare såg jag hur barnet nästan kom springande ut på mattan. Helt plötsligt hade det vänt och barnet ville prova!
– Och så finns det alla de där andra små sakerna. Två barn som ger varandra en stor kram direkt efter en match. Någon som bara strålar av stolthet över sin plakett. Det är sådant jag kommer ihåg.
– Jag har varit tränare och domare i ungefär 15 år inom två ganska olika idrotter – först fem år i basketen och sedan i judon. Och även om det är två helt olika sporter möter man många av samma funderingar hos barnen. Oavsett om man spelar i ett lag eller kliver ut själv på en judomatta behöver man känna att man är en del av en ”vi-gemenskap”.
– Nu ser jag fram emot en riktigt rolig dag och att få hälsa alla barn, föräldrar, tränare, syskon, släktingar och vänner välkomna till Minijudo Open.
